Patch-gapping är ett nytt ord på en gammal metod som successivt ökar: Nämligen att utnyttja sårbarheter som åtgärdats av leverantörer, eller är på väg att åtgärdats av leverantörer. Området är närbesläktat med zero-days och patch-gapping kan även gå under benämningen 1-days eller n-days sårbarheter.

Under tiden som leverantören åtgärdar säkerhetsbristen eller det att användare ej uppdaterat sina system eller mjukvaror så finns det ett fönster för att utföra angrepp.

Detta är så klart något som angripare tar till vara på och utvecklar exploits så snart som det finns information om sårbarheter eller säkerhetsfixar. Ett område där detta uppdagas löpande är attacker mot webbläsare.

En av de första att utnyttja och påvisa denna typ av sårbarheter var Halvar Flake som utvecklade BinDiff runt år 2004. BinDiff används framförallt för att granska patchar som släpps av Microsoft och således se vilken kod som ändrats:

Mjukvaran BinDiff utvecklades av Halvars företag Zynamics som blev uppköpta av Google och numera kan du gratis ladda hem bindiff. Andra liknande mjukvaror är Diaphora, YaDiff, DarunGrim och TurboDiff.

Men oftast så behövs det inte avancerad binär diffing utan räcker med att läsa changelog samt kolla git-repot eller motsvarande. När det gäller öppen källkod framförallt.

Företaget Exodus Intelligence har skrivit om patch-gapping gällande Google Chrome några gånger.

Följande graf har några år på nacken men visar på det window of opportunity som angriparen har på sig innan användaren uppdaterar till en ny version, i detta fall Google Chrome: