Taggat med: zero-day

Så utvecklas ett cybervapen

Cybervapen i ett cyberkrig

Vad är det som skiljer vanlig skadlig kod mot ett avancerat cybervapen och hur utvecklas ett cybervapen?

🚀 Stöd mitt bloggande via Patreon: https://www.patreon.com/kryptera

Enligt många säkerhetsforskare var Stuxnet ett av de första och mest uppmärksammade cybervapnet. Resurserna som behövdes för att utveckla Stuxnet och dess olika delar är troligtvis något som enbart en nation har: Flertalet programspråk, mängder av moduler, flertalet zero-days, kunskap om urananrikningsanläggningen Natanz centrifuger och stulna certifikat för att nämna några delar som gör att det troligtvis ligger en stat bakom.

Leveransdelen

Denna del av cybervapenet gör att den träffar sitt mål. Eller når rätt klient, hårdvara eller nätverk. Leveransen kan ske via E-post, USB-minne, CD-skiva eller fysiskt ansluta mot den server, klient, TV eller liknande. Vilket bl.a Vault7 läckorna från CIA visade på. Inte helt ovanligt att HUMINT- och SIGINT -resurser nyttjas.

Leveransdelen kan också ske i form av ett implantat som installeras när utrustningen skickas ut till kund. För att nå sitt slutgiltiga mål som kanske är längre in i nätverket kan även zero-days användas eller kod för att detektera och ta sig förbi airgaps eller luftgap som det också kallas. Nätverk som är känsliga och inte anslutna till internet exempelvis.

Verkansdelen

Verkansdelen tillgodoser att målet med cybervapnet uppnås. Det kan vara att påverka en process i ett SCADA-system eller förstöra vitala delar i samhällskritiska system. Även kan detta vara att exfiltrera känslig information från målsystemet.

cybervapen

Kommunikationsdelen

Denna del är inte alltid nödvändig men gör det möjligt att via ett unikt ID ringa hem och meddela att cybervapnet har nått sitt mål eller utfört ett delmål. Kommunikationsdelen är också viktig om cybervapnet ligger dolt under en längre tid och ska aktivera verkansdelen på ett givet kommando.

För att försvåra upptäckt via nätverksforensik och IDS:er (intrångsdetekteringssystem) kan populära sajter såsom Dropbox, Twitter.com eller Instagram användas, givetvis krypterad med TLS.

Steganografi där meddelanden exfiltreras med hjälpa av bilder har även observerats samt kommunikation mot IP-adresser där satellitlänk används och antagonisten haft möjlighet att läsa av kommunikationen med hjälp av SIGINT (signalspaning) eller annan utrustning.

Om kommunikationsdelen använder redan befintlig infrastruktur för att uppdatera mjukvara eller kontrollera om nya versioner finns tillgängliga så är detta också svårt att detektera (se källa 4 nedan).

Kommunikationsdelen kan också användas för att ladda hem och aktivera nya moduler, droppers etc.

Stealth-mode

Det finns många sätt att försöka undgå upptäckt. Jag har tagit upp några sätt här på bloggen tidigare såsom ”Living-off-the-land” där komponenter som redan finnes i systemet återanvänds för andra syften.

En av de äldsta och vanligaste förekommande metoderna är obfuskering eller kryptering. Även kan relativt enkla saker såsom modularitet göra att det är svårt att se helheten i cybervapnet, exempelvis kan sniff-funktioner ligga i en modul, keylogger i en modul osv.

Även så finns det något som heter environmental keyed payloads där en modul kan vara krypterad med en nyckel som bara återfinnes i målnätverket eller systemet.

En annan viktig aspekt är OPSEC för de som utvecklar cybervapen. För allt lämnar spår och något som blir vanligare och vanligare är falskflaggning eller ”false flag”. Spåren kanske ser ut att peka mot ett land men kan i själva verket vara utvecklat av ett helt annat: Språk, tidzoner osv som kan ändras.

Persistens

Ibland så ligger verkansdelen enbart i enhetens RAM-minne och försvinner således om enheten krashar eller startar om. Men som vanligast så vill den som skapat cybervapnet att det ska ligga kvar under en längre tid och då finns det otroligt många sätt att gömma sig.

Jag gjorde denna video för ett tag sedan då jag går igenom 10 olika sätt att lägga in bakdörrar:

Propagering

En skillnad mellan exempelvis WannaCry och ett cybervapen är att cybervapnets målsättning enbart är att propagera inom ett mindre område. Det kan röra sig om en enskild organisation eller nätverk. Med en mindre spridning blir också en eventuell detektion svårare.

Propagering kan dock vara ett måste som jag skrev under leveransdelen så kanske det finns luftgap mellan processnätverket/hemliga nätverket och internet.

Upprensning

Den eller de aktörer som lägger resurser på att utveckla ett cybervapen vill gärna inte bli upptäckt. När uppdraget är slutfört ska vapnet radera sig själv, även kan det finnas en inbyggd räknare som automatiskt ser till att radering genomförs efter exempelvis 12 månader.

Gillar du detta blogginlägg? Bli gärna månadsgivare via Patreon:

Källor

  1. Turla malware
  2. Gauss payload
  3. Falskflaggning med CIA Marble framework
  4. M.E.Doc och C&C via uppdateringsservrar, NotPetya

Priser på zero-days

zero days

Det är intressant att titta på prislistor när det gäller zero-days. För den som inte är insatt så kan du få betalt för att identifiera nya sårbarheter och sedan skriva verktyg som utnyttjar dessa med programkod (exploit). Och vice versa så kan du betala för att köpa zero-days.

När du identifierat en (eller flera) sårbarhet och skrivit en exploit så kan du sedan sälja denna till företag såsom Zerodium och Exodus eller använda den vid Pwn2own-tävlingen.

Vad företag som Zerodium sedan gör med zero-dayen när de köpt den är troligtvis att de säljer den vidare till företag såsom Hacking Team eller myndigheter.

Men varför är priser på zero-days så intressant? Jo, för att pengar går att omsätta i tid och resurser. För att någon ska vilja ta sig in i din iPhone så ska de betala 13 miljoner SEK, något förenklat.

Och varför skulle någon vilja betala 13M SEK för att ta sig in i en iPhone? Detta beror på att målobjektet som någon är ute efter använder just en iPhone samt att säkerheten är så pass god. Samt att det verkligen måste spenderas mycket resurser för att lyckas utnyttja en eller flera brister. Andra saker att beakta är interaktionen som behövs för att erhålla kodexekvering, utbrytning ur sandlåda och persistens. Behövs det fysisk tillgång till telefonen eller räcker det med att skicka ett SMS?

Därför lägger även de som köper zero-days även resurser på att försöka sopa igen spåren efter att den utnyttjas med hjälp av anti-forensik. För de vill så klart ha möjlighet att använda zero-dayen mer än endast en gång.

Följande tabell visar på några av prispengarna vid tävlingen Pwn2own som anordnas av The Zero Day Initiative (ZDI), numera ägs av företaget Trend Micro:

Server Side 

  • Apache Web Server on Ubuntu Server – $200,000 (USD)

Virtual Machine Escape (Guest-to-Host)

  • VMware Workstation: $100,000 (USD)
  • Microsoft Hyper-V: $100,000 (USD)

Local Escalation of Privilege

  • Microsoft Windows 10: $30,000 (USD)
  • Apple macOS: $20,000 (USD)
  • Ubuntu Desktop: $15,000 (USD)

Web Browser and Plugins

  • Microsoft Edge: $80,000 (USD)
  • Google Chrome: $80,000 (USD)
  • Mozilla Firefox: $30,000 (USD)
  • Apple Safari: $50,000 (USD)
  • Adobe Flash in Microsoft Edge: $50,000 (USD)